Fel

Vaihtariudessa ei oo montaa asiaa jotka tekee mut surullisemmaks kun se, että joku nauraa mulle kun sanon jotain väärin. Ei nimittäin oo sama asia että ruotsalaiset nauraa toisen natiivi-ruotsinpuhujan virheelle ja että ne nauraa mun virheille, mä kun en luultavasti edes tiedä mitä oon sanonu väärin. Mä tiedän että se on hauskaa, ja siksi on niin vaikeaa olla nauramatta, nauran usein jopa itse mukana. Ja mä tiedän ettei kukaan tarkota pahaa pienellä hihityksellä. Mutta on ajateltava, miltä tuntuu käyttää vierasta kieltä koko ajan ja joutua naurun kohteeksi kun tekee inhimillisiä virheitä, tai kun ei tiedä miten joku asia sanotaan vain koska ei puhu sitä kieltä äidinkielenään. Oon tosi kiitollinen kun porukka auttaa tai korjaa mun virheitä, koska haluun todella kehittyä ja osata täydellistä ruotsia. Sitä saa siis ehdottomasti tehdä, mielellään vain sanomalla oikean muodon, oikean lausumistavan tai auttamalla löytämään sanan tai ilmauksen jota etsin. Mutta kun näen tai kuulen jonkun nauravan mulle, mulle tulee tyhmä olo ja tuun surulliseks. Silloin ei tee mieli enää yrittää, koska pelottaa, että joku nauraa taas. Olen kohdannut tämän ongelman useita kertoja tän puolivuotisen aikana täällä Ruotsissa ja oon myös peilaillu omaa näkökantaani. Nyt halusin vain sanoa tän ääneen vaikka luultavasti ite oon vaan vähän liian herkkä. Mutta nyt ainakin ne tietää suunnilleen miltä tää musta tuntuu. Toivon että ne kunnioittaa mun tunteita ja yrittää tukahduttaa naurunsa seuraavan kerran kun sanon jotain outoa, ja sen sijaan ehkä auttaa mua kehittymään eteenpäin.

Det finns inte många saker med att vara utbytesstudent som gör mig ledsnare än när folk skrattar åt mig när jag säger något fel. Det är nämligen inte samma sak att skratta åt någon som pratar svenska som modersmål och gör ett misstag och att skratta åt mig som förmodligen inte ens vet vad jag har sagt fel. Jag vet att det är roligt och därför är det så svårt att inte skratta, ofta skattar även jag. Och jag vet att man inte menar något illa med att fnissa lite. Men man måste tänka hur det känns att använda ett främmande språk hela tiden och bli utskrattad när man gör mänskliga misstag eller när man inte vet hur man skulle säga vissa saker bara för att det inte är ens modersmål. Jag är väldigt tacksam när ni hjälper till eller korrigerar mina fel eftersom jag vill utvecklas och kunna perfekt svenska. Det får man alltså absolut göra, gärna genom att bara säga den rätta formen, det rätta uttalet eller genom att hjälpa till med att hitta det ordet eller uttrycket som jag letar efter. Men när jag ser eller hör någon skratta åt mig så känner jag mig bara dum och blir ledsen. Då vill man inte försöka längre för att man är rädd att någon ska skratta igen. Jag har mött det här problemet flera gånger under min halvåriga tid här i Sverige och jag har också reflekterat min egen ställning. Nu ville jag säga ut det trots att det kan vara så att jag är själv lite för känslig. Men nu vet ni ungefär hur det känns för min del i alla fall. Jag hoppas att ni respekterar mina känslor och försöker förtränga skrattandet nästa gång jag säger något konstigt, och kanske hjälpa mig att utvecklas vidare i stället. Tack.